Brända broar.

De som känner mig väl vet, eller borde iaf veta att min vår varit kaotisk och jobbig. Detta resulterade i att jag har gömt mig i mig själv i mitt hem och inte gjort speciellt mycket. Har inte orkat umgås med någon, inte min familj och inte mina vänner. Jag har tyckt det har varit jobbigt att göra mig iordning för att ta en fika med mina nära. Har sett det som ett jobbigt projekt jag inte orkat gå in i. Det är inte likt mig, jag som brukar älska att träffa människor och vara social. Jag har förklarat, jag har sagt som det är att jag inte orkat, jag har tänkt att mina vänner förstår det här. Alla borde ju veta hur livet kan vara och att man brukar återhämta sig.
Men så lätt verkar det visst inte vara. Jag misstog mig. Det är få som förstått. Jag känner mig inte självklar längre. Som att jag sumpat min chans. Som att jag bränt mina broar. Borde det vara så? Ska man känna så med sina vänner, att bara för att man mått sämre en tid, ska chansen vara förbi då? Jag kan tycka det är märkligt att under den tiden man behöver de som mest, syns de minst.
Det här gäller verkligen inte alla mina vänner. Jag vet vilka jag har kvar, vilka som är självklara. Om inte annat har jag lärt mig det under den här himla piss-våren. Och de vännerna vill jag aldrig vara utan!